Jag lämnade Finjagården med ett hus

Ett sista villkor, inte hopp

Inte ett med tegel, fönster och tak. Ett helt annat. Men för att förstå varför det blev det viktigaste jag tog med mig därifrån behöver vi backa tre och ett halvt år. När jag kom till Finjagården hade jag lärt mig att överleva, men inte att leva. Det som hade tagit mig genom livet fungerade inte längre, men jag visste heller inte hur jag skulle göra i stället. Egentligen var jag inte övertygad om att jag ville leva. Jag tänkte att jag skulle ge behandlingen en chans. Inte för att jag trodde särskilt mycket på att den skulle hjälpa, utan för att jag skulle kunna säga att jag hade försökt allt. Om inte heller detta fungerade fanns det, i mitt huvud, inget mer kvar att göra. Då kunde jag ge upp. Det var kanske inte hopp som förde mig till Finjagården. Snarare ett sista villkor.

Jag trodde att jag skulle komma till ett behandlingshem, gå i terapi, prata om det som varit och sedan åka hem igen. Jag hade fel. Ingen hade kunnat förbereda mig på hur ont det skulle göra, hur många gånger jag skulle vilja ge upp eller hur ofta jag skulle tvivla på behandlingen, på människorna omkring mig och kanske allra mest på mig själv. Min resa gick inte rakt fram. Den såg mer ut som två steg fram och ett tillbaka, ibland ett fram och fem tillbaka. Många gånger undrade jag om jag verkligen var på väg någonstans. Idag vet jag att jag var det. Jag bara såg det inte då.

”Det var kanske inte hopp som förde mig till Finjagården. Snarare ett sista villkor.”

Kartläggning av ett landskap jag inte vågade se

Den första tiden handlade mycket om kartläggning. Någon skulle försöka förstå vem jag var, vad jag hade varit med om och vad jag behövde hjälp med. Det lät ganska enkelt. Det var det inte. Jag svarade ärligt på frågorna jag fick, men jag svarade inte alltid på allt. Det fanns frågor som jag gled förbi och svar som var sanna, men inte hela sanningen. Inte för att jag inte ville svara. Jag försökte skydda mig själv. Hur skulle Sam kunna kartlägga ett landskap som jag själv inte vågade titta på? Vi arbetade med den karta vi hade just då. Ju tryggare jag blev, desto fler stigar dök upp. Sådant jag inte hade kunnat berätta började få ord. Sådant jag inte ens själv förstått blev långsamt begripligt.

Traumabearbetning och bitarna som fortfarande saknades

Efter kartläggning och stabilisering började vi arbeta med traumabearbetning genom PE. Jag trodde att det var nu den riktiga behandlingen skulle börja. Jag kunde inte ha haft mer fel. Att närma sig sådant man ägnat ett helt liv åt att fly ifrån går emot nästan varje instinkt man har. Samtidigt blev det tydligt att det fanns destruktiva mönster som vi först behövde stanna upp och arbeta med. Där och då kändes pausen som ett nederlag. Idag ser jag att vi inte började om. Vi stannade för att förstå något som annars hade fortsatt stå i vägen. Senare kunde vi återuppta traumabearbetningen och jag genomförde hela PE-behandlingen. När den var klar väntade jag nästan på känslan av att nu, nu borde allt vara annorlunda. Och visst hade något förändrats. Men inte på det sätt vi hade förväntat oss. Minnesluckorna fanns kvar. Dissociationerna fanns kvar. Rösterna fanns kvar.

Det saknades fortfarande viktiga bitar i pusslet. Vi började därför gå tillbaka och lyssna på allt jag berättat under behandlingens gång. Inte på symtomen var för sig, utan på hur de tillsammans beskrev min verklighet. Mycket hade redan funnits där. Inte dolt. Inte hemligt. Bara utspritt. Som pusselbitar på ett bord där ingen ännu visste vilken bild de skulle föreställa. Vi försökte inte längre få mina symtom att passa in i den förklaring vi redan hade. Vi började leta efter en förklaring som faktiskt passade mina symtom. När man har levt med något hela livet vet man inte automatiskt att det är ovanligt. Jag hade ingen annan verklighet att jämföra med. Det jag upplevde var bara mitt liv. Hur skulle jag kunna veta att andra människor inte också hade röster inom sig, tappade tid eller saknade minnen? Jag visste bara hur det var att vara jag. Det var inte normalt för att det faktiskt var normalt. Det var normalt för att det var mitt normala.

När det jag levt med fick ett namn

En utredning påbörjades och när den var klar fick det jag levt med ett namn: Dissociativ identitetsstörning. Diagnosen förändrade inte min historia och tog inte bort symtomen. Men den förändrade hur vi kunde förstå allt som redan fanns. Det var som att få en karta över ett landskap jag vandrat vilse i under hela mitt liv. Skogen var densamma. Stigarna var desamma. Jag var densamma. Men för första gången kunde jag börja förstå varför jag så ofta inte visste var jag befann mig. Det jag trott var kaos hade en struktur. Det jag skämts för hade en historia. Och det var då huset fick en ny betydelse. Från början hade det varit en hemuppgift. Jag skulle föreställa mig ett tryggt hus. Det kunde vara verkligt eller påhittat. Det enda viktiga var att det kändes tryggt.

”Det jag trott var kaos hade en struktur. Det jag skämts för hade en historia.”

Ett hus där alla delar får höra hemma

Jag valde ett hus som redan fanns. Ett hus jag kände väl. Med tiden började vi anpassa det efter de olika delarna inom mig och deras behov. För trygghet ser inte likadan ut för alla. I huset kunde alla få sitt eget utrymme utan att behöva försvinna. Det blev inte en fantasivärld där allt var lugnt och enkelt. Det blev ett sätt att förstå det som pågick inom mig. När det blev rörigt kunde vi gå dit i tanken och försöka förstå vad som hade hänt. Vem var rädd? Vem försökte skydda? Vad behövdes för att det skulle bli tryggare? Huset gav det splittrade någonstans att höra hemma.

Ett varsammare traumaarbete

Förståelsen av de olika delarna förändrade också traumaarbetet. Vi behövde arbeta varsammare och närma oss minnen och reaktioner utan att pressa fram mer än jag kunde bära. Det var långsamt, tröttande och ofta smärtsamt. Men med tiden började sådant som tidigare bara hade visat sig som panik, dissociation eller ett starkt behov av att fly också kunna få ord. Inte alltid många. Ibland bara några få. Men det som länge varit tyst började gå att lyssna på.

Tilliten som byggdes i de små stunderna

Genom hela resan fanns Sam där. Inte som någon som hade alla svar. Det hade han inte. Ibland tror jag att det var just det som gjorde skillnad. Han lyssnade, tänkte om och stod kvar när det jag berättade inte passade in i den förklaring vi först hade. Och jag gjorde det inte alltid lätt för honom. Jag kunde undvika frågor, bli tyst, prata runt det svåra eller skämta bort det. Men relationen tålde det. Jag väntade länge på att han också skulle ge upp. Det gjorde han inte. Med tiden började jag förstå att tillit inte byggs genom stora löften. Den byggs i alla de små stunderna när någon fortsätter att finnas kvar efter att man visat sådant man helst velat gömma. Sam kunde gå bredvid, hjälpa mig att förstå och bromsa när det gick för fort. Men stegen behövde jag ta själv.

Att leva även när det gör ont

Det största Finjagården lärde mig var kanske inte hur jag skulle bli av med allt det svåra. Jag började förstå att livet innebär lidande. Att sorg, rädsla och smärta inte alltid går att behandla bort eller tänka sig fri ifrån. De är en del av att vara människa. Tidigare såg jag lidandet som ett bevis på att jag inte klarade av livet. Om det gjorde så här ont tänkte jag att livet inte kunde vara till för mig. På Finjagården började jag förstå att målet inte är ett liv utan smärta. Målet är att kunna leva även när det gör ont. Jag lärde mig också att tankar är tankar. De kan vara starka och kännas helt sanna utan att för den skull vara fakta. Jag behöver inte göra mig av med dem. Men jag behöver förhålla mig till dem. Stanna upp. Kontrollera fakta. Försöka förstå vad som faktiskt händer och vad jag behöver just då. Och jag började lära mig att möta mig själv med mer medkänsla. Det är något jag fortfarande arbetar mycket med. Att inte döma mig själv för mina reaktioner. Att försöka förstå i stället för att direkt tänka att det är fel på mig. Att möta de olika delarna inom mig med mer nyfikenhet och omtanke, även när deras sätt att skydda mig skapar kaos. För de finns inte där för att förstöra. De har försökt hjälpa mig att överleva.

”Målet är att kunna leva även när det gör ont.”

En vilja att fortsätta försöka

Någonstans under de här åren började också mitt förhållande till livet förändras. Inte genom ett stort ögonblick då jag plötsligt bestämde mig för att leva. Förändringen kom långsamt och nästan omärkligt. Först handlade det om att ta sig igenom en dag till. Sedan om att stå ut till nästa samtal. Efter hand började det finnas stunder som jag inte bara ville överleva, utan faktiskt ville vara kvar i. Jag började kunna föreställa mig ett liv efter behandlingen. Inte ett perfekt liv. Inte ett liv utan smärta. Men ett liv som kanske ändå kunde vara mitt. Jag kom till Finjagården för att kunna säga att jag hade försökt allt innan jag gav upp. Jag lämnade med en vilja att fortsätta försöka. Inte för att livet hade blivit enkelt eller för att lidandet hade försvunnit. Utan för att jag hade börjat förstå att lidandet inte är hela livet.

Hemresan: redo, men inte färdig

Efter tre och ett halvt år var det dags att åka hem. Jag väntade länge på att känna mig färdig. Den känslan kom aldrig. Till slut förstod jag att redo och färdig inte är samma sak. Jag hade fortfarande symtom och saker kvar att förstå och bearbeta. Men jag var redo att börja leva mitt liv någon annanstans än på Finjagården. När jag kom hem var jag inte fri från allt. Inte förvandlad till någon ny människa. Men jag hade något med mig som jag inte hade haft när jag kom. Ett språk för det som händer inom mig. En större förståelse för varför jag fungerar som jag gör. Människor jag vågar be om hjälp. En vilja att fortsätta försöka. Och ett hus. Ett hus där de olika delarna av mig får finnas. Ett hus jag kan gå till när det blir rörigt inuti. Jag lämnade Finjagården med ett hus.