En personlig resa genom mörker, behandling och tillfrisknande

När allt hopp var ute

Efter åratal av misslyckade terapiförsök och mängder av behandlingar och starka mediciner så minns jag dagen då min läkare kallade till möte och jag fick veta att det nu inte fanns något mer att göra i mitt fall. Jag fick acceptera att livet skulle se ut på det här sättet och ta ställning till vad jag ville göra av det. När övriga samhället började göra sig redo för julen så etablerade jag min första kontakt med dödshjälpskliniken som skulle hjälpa mig att få avsluta mitt liv på ett värdigt sätt. Jag fick veta att det enklaste sättet att starta igång processen var med hjälp av två oberoende läkarbedömningar som båda ansåg att mitt tillstånd var kroniskt. När Finjagården kom på tal så såg jag möjligheten att ordna den återstående bedömningen. Jag visste ju redan att det inte fanns något att göra. Jag skulle aldrig få leva ett liv som var värt att levas och nu ville jag få dö med värdighet.

En motvillig start

Kommande vår anlände jag till Finjagården. Första veckorna var hemska och jag ångrade så innerligt att jag ens hade åkt. Jag kunde inte se hur jag skulle stå ut här tills allt var ordnat. Ny miljö och nya människor samtidigt var inget som tilltalade mig då. Men jag behövde bedömningen. Sommaren gick och jag började så smått landa i miljön men allt runt omkring mig var grått, olika skalor av grått. Inte bara i mitt sinne utan även det jag faktiskt såg. Livet kändes som en enda mörkgrå massa. Efter sommaren fick jag byta terapeut, ett riktigt slag i magen då jag både hatade att lära känna nya människor och dessutom misstänkte att läkarbedömningen skulle dröja ännu längre. Det var en man som jag till en början både hade svårt att förstå vad han sa och dessutom inte kunde tyda hans kladd på tavlan. Idag läser jag texten på tavlan utan några som helst bekymmer, för det mesta i alla fall, och jag förstår så väl både det han säger och vilket budskap han vill få fram. Jag är så innerligt tacksam för din hjälp och vägledning genom det tuffaste jag gjort i hela mitt liv.

När livet började få färg

Tiden gick och tidigt den kommande våren stannade jag upp och insåg att jag såg den gröna färgen på löven i träden. En klargrön färg som jag inte sett på åratal. Om ens någon gång i livet. Omgivningen började få färg och här någonstans började jag förstå att saker var på väg att förändras. Allt eftersom började andra sinnen också ge sig till känna. Jag började känna smak igen, jag kunde urskilja vad maten smakade vilket jag inte gjort på många, många år. Saker luktade igen, på gott och ont. Jag kunde skilja ut olika ljud från bruset i huvudet och faktiskt höra saker som jag emellanåt uppskattade.

"Jag raderade numret till dödshjälpskliniken och bestämde mig för att ge livet en sista chans."

Rädslan för att bli frisk

En blandning av rädsla och viss nyfikenhet växte inom mig. Jag hade ju redan bestämt mig, jag skulle och ville avsluta livet och även om det låter absurt så var jag så rädd för att bli frisk. Jag var så rädd för att börja känna något positivt för att sedan behöva göra om resan mot att acceptera döden som enda utväg igen. Dessutom var min bild av att vara frisk en bild av ensamhet, sorg och rädsla. Jag kan nu i efterhand inse att jag nog aldrig varit frisk i hela mitt liv, bara mer eller mindre sjuk.

En ny inriktning

En viss ambivalens började ändå växa sig allt starkare. Livet var inte helt grått längre och en liten rädsla för döden började gro inom mig. En rädsla som jag inte känt på länge. Här bestämde jag mig för att ge livet en sista chans. Jag raderade numret till dödshjälpskliniken från telefonen och intalade mig själv att jag nu skulle göra allt som stod i min makt för att försöka få till ett värdigt liv. En sista gång.

Att omfamna lidandet

Nu började lite av en ny resa. Första sessionen som jag fick höra orden “livet är ett lidande” hade jag lust att utdela en väl avvägd höger till personen mittemot och åka hem igen. Jag ifrågasatte för mig själv hur han kunde uttrycka detta och samtidigt tycka att livet var värt att leva över huvud taget. Allt eftersom insåg jag dock att jag behövde sluta att kämpa för att ta bort lidandet och ångesten. Det kändes helt fel till en början då detta var något jag kämpat med hela mitt liv. Jag behövde lägga mitt fokus på att lägga till det som var viktigt för mig i livet istället, saker som ledde mig mot mina värden och mål. Jag behövde inse att lidande alltid kommer att finnas med mig och att strida för att få bort det bara kommer att öka dess intensitet. När detta gick upp för mig förstod jag vad uttrycket “livet är ett lidande” betydde. Det handlade inte om att mitt lidande inte var svårt nog eller att jag inte gjorde rätt för att få bort det. Ganska snabbt insåg jag att min kamp för att få bort lidandet hade gjort att jag inte längre visste vad som faktiskt var viktigt för mig. Jag behövde hitta mina egna värderingar och mål.

Att möta det förflutna

Ett år på Finjagården hade förflutit och nu kände jag mig redo att ta hand om sorgen, smärtan och rädslan kopplat till min uppväxt. Det hade grott länge nog inom mig och för första gången någonsin upplevde jag att det fanns trygghet och kompetens runt omkring mig för att öppna upp det som ingen annan fått ta del av. Något av det svåraste jag gjort genomförde jag den hösten. Efter en mycket tuff traumabehandling så kände jag en frihet som livet aldrig visat upp för mig tidigare. Jag kände mig kapabel att göra saker som jag aldrig trodde att jag skulle göra och jag kunde äntligen sova utan att vakna kallsvettig flera gånger varje natt. Men framförallt så lättade en tung känsla inombords som jag burit på sedan barnsben. En känsla som jag aldrig förstått mig på men som präglat hela min tillvaro med obehag.

Ett liv värt att leva

Även idag har jag tuffa och tunga dagar, men den känsla som infinner sig numera hör till livet. Alla människor har tuffa dagar. Skillnaden nu är att jag vet att det kommer att komma en bättre dag. Imorgon, dagen efter eller nästa vecka. Den tryggheten ger mig styrka att ta mig igenom dessa dagar. Vetskapen om det fina i livet överskuggar för det mesta lidandet och sorgen som med jämna mellanrum dyker upp i mitt sinne. Att faktiskt kunna se, höra och känna det fina har varit en förutsättning för att skapa denna skillnad.

Ett annat avslut än väntat

Idag har jag svårt att förstå att jag för bara två år sedan ville och var mycket nära att avsluta mitt liv. Hade jag inte kommit till Finjagården och fått den hjälp som jag erhållit här så är jag helt övertygad om att det enda som hade funnits kvar av mig här på jorden varit en kall gravsten. Jag kan inte nog tacka de personer som funnits där för mig genom denna resa. Utan er hade den inte varit möjlig att genomföra. Men i slutänden är det ändå jag själv som gjort resan och det är utan tvekan det tuffaste jag gjort i hela mitt liv.

När jag anlände hit till Finjagården var jag övertygad om att jag inom en överskådlig framtid skulle få somna in i lugn och ro och jag var helt och fullt trygg i beslutet. Nu åker jag hem och ser med nyfikenhet fram emot vad livet har att erbjuda mig härnäst. Otroligt tacksam över att livet inte slutade då. Och nu instämmer jag i orden som jag aldrig trodde att jag skulle ta i min mun: livet är ett lidande, men det är också otroligt härligt däremellan!