PREVENTIV BEHANDLING
Ensamhet - är den bara upplevd eller är den verklig?

Denna text är skriven för Dig som är förälder.
 
För flera hundra år sedan var det bara de allra mest kreativa ungdomarna som krävde respekt. Mozart och Beethoven. För 50 år sedan var det de kreativa ungdomarna som krävde respekt. Popgrupperna som följde i The Beatles spår. Idag ger modern teknik denna kreativitet åt alla ungdomar. Samtidigt har vuxna intagit en kompis-relation till ungdomarna. Och dessa vuxna blir sedan förvånade över att ungdomarna begär att bli respekterade på den lika-nivå som de vuxna ställt dem på. Inte underligt att ungdomarna är förvirrade över sin situation.

Kan man uppleva en grupp-ensamhet?
”Det duger åt ungarna” har man sagt om allt möjligt under årens lopp. Halvrisiga och livsfarliga skolskjutsar accepterades fram tills för något år sedan. Och spåren av detta tankesätt ser vi tydligt. I takt med att samhället har utvecklats under de senaste 50 åren, uppenbaras tydliga brister i utvecklingen av ungdomarnas värld. Den gamla skolan ställde krav och hade fysiska straff och sträng disciplin. Ingen vill tillbaka till tiden då ungdomar var stela av skräck för både lärare och pappor.

Men i ett samhälle där de vuxna utvecklat sina arbetsplatser till demokratiska miljöer har ungdomarnas arbetsmiljö ofta fått utvecklas utan hänsyn till dem själva. Minskade resurser återspeglas tydligt på många skollunchtallrikar, samtidigt som det vuxna samhället bygger nya och lyxiga vägar och andra materiella komplex i skolans närhet och tillåter astronomiska bonusbelopp och miljardslöseri. Skolböcker förfaller och de vuxnas signaler till barnen är tydliga och entydiga. Barnen klagar. Skolan hör på, men lyssnar inte. Och det sker ingen återföring och resultaten uteblir.

BRIS rapporterar om detta i en rapport. Och vi ser resultatet i Finjagårdens beläggning, där vi kan ge mentalt trasiga ungdomar stöd, lugn, trygghet, förtroende och respekt. Ungdomar, som känner sig svikna av dem som skulle stöttat dem i deras värld – hemmet, skolan och fritiden. BRIS uppmanar regeringen att satsa på förebyggande vård och vi vill stödja dem men några tankar om hur man hanterar ungdomar med självskadebeteende.


Symptom på problem
"Snälla flickor och vackra flickor..."
Ätstörningar som ett sätt att protestera och reagera, att skära sig själv som ett desperat rop på hjälp – typisk för ”snälla” flickor. Att ta droger, supa hejdlöst och missbruka sex, kanske typiskt för ”vackra” flickor.

"Hemska pojkar..."
Att söka sig till ungdomsgäng med kriminella men omsorgsfulla ledare – typiskt för pojkar. Att avreagera sig med våld på främmande ungdomar och vuxna eller att vandalisera, bränna och ödelägga samhällets egendom – spännande och destruktiva lösningar för tuffa killar.

Paradoxalt nog leder ofta samhällets och de vuxnas reaktion på skadeproblematik till ytterligare skador. Eftersom man fokuserar på skadan förleds många att tro att skadan är problemet och missar att det är ett symptom på ett problem. Orsakerna till skadorna förringas och förträngs och all fokus riktas på skadan. För barn som söker uppmärksamhet i skadebeteendet lyckas aktionen – någon ser dem och de står i centrum. Skadebeteendet och att uppföra sig illa kan utnyttjas som ett hot- och maktmedel.

Problemet är ensamhet
Ensamhet är en gemensam nämnare för ungdomar med problem. De vuxna är för ungdomliga för att få förtroende som ”biktfader”. Massmedias katastrof- och domedagsstrategi där ständigt nya hot mot framtiden presenteras, missuppfattas ofta eftersom ungdomarna saknar referens till hur verkligheten verkligen är. Barnen är ensamma mot en okänd framtid.

I skolan har lärarkåren stora problem med att definiera sin roll och drar sig ofta undan i ett försök att skapa en dräglig arbetsmiljö för dem själva. Många ungdomar avvisas av lärarna när de har behov av att dumpa sina problem på personer de känner förtroende för. Många lärare menar att det inte ingår i deras befattningsbeskrivning att ta emot dessa ungdomar och de flesta lärare saknar dessutom både utbildning och lämplighet för att analysera och hantera denna typ av förtroende och information på ett korrekt sätt.

Vilka faktorer driver flickor och pojkar att till att visa upp sig framför webkameran inför äldre män och offentligheten? Är det bara pubertetsrelaterade fantasier eller är det tecken på grav ensamhet? Kan Internet ersätta en trogen vän?

Verbal misshandel
Det moderna språkbruket leder till ytterligare press på många. I TV-serier, i dokusåpor, i filmer och även i TVs underhållningsprogram har en acceptans för ett rått och grovt språkbruk skapats under de allra senaste åren. Ingen av producenterna kan föreställa sig hur det känns när detta språkbruk tillämpas på lokal nivå och riktas av ungdomar mot andra ungdomar. Ovanpå en redan stor problembörda.

För att göra illa värre, ger SMS, MMS, email och chattsidor språkmobbarna nya utrymmen att trakassera sina offer. Ett gammalt amerikanskt ordspråk lyder ”pinnar och stenar kan bryta mina ben, men bara ord kan få mitt hjärta att brista”.

Pojkar missgynnas
Flickor har fördelen att de är mer verbalt utvecklade och kan uttrycka sina känslor i ord. För pojkar är det betydligt svårare eftersom de oftare kommunicerar fysiskt. Därför är det svårare att komma under ytan på problem hos pojkar, det tar mycket längre tid och skadorna hinner bli mycket större än nödvändigt. Pojkar har även en social press att vara män, med alla förebilder som finns alltsedan cowboy-filmerna och krigshjältarna. Att bunkra känslor är vanligt. För dem med ”avvikande” sexuell läggning, finns stort stöd att finna i deras nätverk.

Medicinering
Det svenska samhället har länge haft en stark tilltro till medicin och medicinering mot ungdomspsykiska besvär är dessvärre vanligt. Samtidigt som vissa barn kan bli hjälpta, ger medicineringen upphov till mängder av nya problem och frågeställningar för barnet ifråga. Och att tillvänja ungdomar att kemikalier kan hjälpa dem är en utmärkt introduktionskurs i drog- och läkemedelsmissbruk.

Stöd. Lugn. Trygghet. Eller rättare sagt, bristen på det.
Ungdomar som utsatts för övergrepp eller andra fysiska och psykologiska trauma måste få tid att landa. Enl. BRIS upplever många ungdomar att det skydd samhället erbjuder i första hand är gjort för att skydda vuxna. Därför saknas också det förtroende och förståelse för sin situation som behövs för att psykologisk vård skall kunna ge resultat.
Många av de ungdomar som vi tar hand om berättar om sorg, övergivenhet och delade lojaliteter över att familjen gått i kras, som ett resultat av att föräldrarna prioriterar sina egna emotionella behov. Många vuxna uttrycker sig medvetet eller omedvetet så att barnet känner att skilsmässan är dennes fel. De blir ofta också ett redskap i konflikten och budbärare och saknar kraft att ta avstånd från sin ofrivilliga roll. Barnen saknar en riktig bild av dem själva och har svårt att förstå sina respektive roller i familjens struktur.

Förtroende och respekt. Eller rättare sagt, bristen på det.
En av de stora orsakerna till att problem växer till psykisk ohälsa för ungdomar är att ingen tar sig tillräcklig tid att lyssna till dem. Ofta vågar de heller inte uttrycka sina känslor med rädsla för repressalier, eller att deras berättelser ska försätta dem i en situation som de inte kommer att kunna hantera. Skolhälsovården, som tidigare absorberat många av dessa problem, räcker idag inte till.

Ett annat problem är att inte bli trodd, och den emotionella skadan av att inte bli trodd kan vara mera skadlig än den skada som först tillfogades. Den frustration som följer ger uttryck som aggressivitet, självdestruktivitet och inåtvändhet.

Många tonåringar väljer att fly. Den trygghet man är i så desperat behov av, finner man i andra ungdomar eller i lösa förbindelser med främmande människor. I många fall lyckas socialvården fånga upp dem och ordna familjehem, men hur välmenande denna lösning än är och hur goda ambitioner familjehemmet än erbjuder, har ungdomar med fosterhemsplacering mycket sämre möjligheter att återfå normala sociala funktioner. Varför?

Modern teknik löser problem. Men skapar också nya.
Internet ger barn en kanal ut i världen. En virtuell ytterdörr de kan stiga ut ur där vuxna saknar insikt och intresse. Många av de ungdomar som är (upplever sig som) försummade, kränkta och misshandlade tillbringar hundratals timmar i den virtuella världen utan vuxen övervakning. I den virtuella världen finns nya vänner, fiktiva vänner och spännande kontakter. I den virtuella världen kan de spela en roll och kanske vara den person de inte törs vara i skolan. Den virtuella världen kan vara positiv.

För flickor som skriver mycket kan avreagera sig och få bekräftelse för sina tankar via Internet. För pojkar handlar det ofta om att få utlopp för aggressivitet i dataspel. Men i den virtuella världen lurar också de personer som söker efter lämpliga offer.

Det är inte ovanligt att pojkar har svårt att återvända till verkligheten, de blir så absorberade av dataspelsvärlden att det är ett mycket stort problem som kan ge svår abstinens. Eftersom denna ungdomens virtuella värld är obekant för de flesta vuxna upplevs leken som harmlös och ytterst få vuxna har insikt i den suggestiva och många gånger farliga världen och kan inte hantera problemet eller dra en gräns utan stora konflikter.

Vårdmiljö. Som på Finjagården.
Behandling ger resultat. Vi tror att behandling uppstår som en kombination av vård och miljö. Att enbart erbjuda ”vård” ger inte effekt, eftersom det är miljön som ger flera av de grundförutsättningar som behövs för att uppnå behandling. I vår miljö har vi kvalitetssystem som ser till att varje behandlingsinsats följs upp.

I ett garage kan man parkera bilen. I en verkstad blir den reparerad. Det som skiljer garaget från verkstaden är både en kombination av hårda och mjuka värden. Där garaget erbjuder en kontrollerande vakt och en betjänt som tar upp betalning, erbjuder verkstaden kompetenta mekaniker med rätt utrustning.

I vår miljö har vi lagt största vikt vid att lokalerna ska vara hemlika. Alla indikationer på att vi är en vårdinstitution är bannlysta. Varje vårdtagare har en egen behandlingsplan och kvalitetssystemet vi använder följer upp utvecklingen. Vi mäter mot både CAN och GAF. Och vår stora styrka är vår emotionella kapacitet där etik står i centrum. Hur vi möter våra uppdragsgivare och hur vi behandlar ”deras uppdrag”. Hur vi lyssnar och tar till oss de förtroenden vi får från vårdtagarna. Hur vi på ett professionellt sätt kan hålla distans till den sjuke samtidigt som vi kan stödja denne i läkningsprocessen.
 
I vår vård har vi personal som är speciellt utvalda för att passa in i Finjagårdens tankesätt. ”Jourhavande medmänniska” är en titel som all personal har, oavsett funktion. Kombinationen av vård och miljö ger behandling i form av grönterapi, färg&form mm, i samtalsterapi (vi tillämpar DBT och ESL) samt i vårt koncept ALMA, att leva med andra.


   Skriv ut sidan