|
För flera hundra år sedan var det bara de allra mest
kreativa ungdomarna som krävde respekt. Mozart och
Beethoven. För 50 år sedan var det de kreativa
ungdomarna som krävde respekt. Popgrupperna som följde
i The Beatles spår. Idag ger modern teknik denna
kreativitet åt alla ungdomar. Samtidigt har vuxna
intagit en kompis-relation till ungdomarna. Och dessa vuxna
blir sedan förvånade över att ungdomarna begär att bli
respekterade på den lika-nivå som de vuxna ställt dem på. Inte
underligt att ungdomarna är förvirrade över sin situation.
Kan man uppleva en grupp-ensamhet?
”Det duger åt ungarna” har man sagt
om allt möjligt under årens lopp. Halvrisiga och livsfarliga
skolskjutsar accepterades fram tills för något år sedan. Och
spåren av detta tankesätt ser vi tydligt. I takt med att
samhället har utvecklats under de senaste 50 åren, uppenbaras
tydliga brister i utvecklingen av ungdomarnas värld. Den gamla
skolan ställde krav och hade fysiska straff och sträng
disciplin. Ingen vill tillbaka till tiden då ungdomar var
stela av skräck för både lärare och pappor.
Men i ett samhälle där de vuxna utvecklat sina arbetsplatser
till demokratiska miljöer har ungdomarnas arbetsmiljö ofta
fått utvecklas utan hänsyn till dem själva. Minskade resurser
återspeglas tydligt på många skollunchtallrikar, samtidigt som
det vuxna samhället bygger nya och lyxiga vägar och andra
materiella komplex i skolans närhet och tillåter astronomiska
bonusbelopp och miljardslöseri. Skolböcker förfaller och de
vuxnas signaler till barnen är tydliga och entydiga. Barnen
klagar. Skolan hör på, men lyssnar inte. Och det sker ingen
återföring och resultaten uteblir.
BRIS rapporterar om detta i en rapport. Och vi ser resultatet
i Finjagårdens beläggning, där vi kan ge mentalt trasiga
ungdomar stöd, lugn, trygghet, förtroende och respekt.
Ungdomar, som känner sig svikna av dem som skulle stöttat dem
i deras värld – hemmet, skolan och fritiden. BRIS uppmanar
regeringen att satsa på förebyggande vård och vi vill stödja
dem men några tankar om hur man hanterar ungdomar med
självskadebeteende.
Symptom på problem
"Snälla flickor och vackra
flickor..."
Ätstörningar som ett sätt att
protestera och reagera, att skära sig själv som ett desperat
rop på hjälp – typisk för ”snälla” flickor. Att ta droger,
supa hejdlöst och missbruka sex, kanske typiskt för ”vackra”
flickor.
"Hemska pojkar..."
Att söka sig till ungdomsgäng med
kriminella men omsorgsfulla ledare – typiskt för pojkar. Att
avreagera sig med våld på främmande ungdomar och vuxna eller
att vandalisera, bränna och ödelägga samhällets egendom –
spännande och destruktiva lösningar för tuffa killar.
Paradoxalt nog leder ofta samhällets och de vuxnas reaktion på
skadeproblematik till ytterligare skador. Eftersom man
fokuserar på skadan förleds många att tro att skadan är
problemet och missar att det är ett symptom på ett problem.
Orsakerna till skadorna förringas och förträngs och all fokus
riktas på skadan. För barn som söker uppmärksamhet i
skadebeteendet lyckas aktionen – någon ser dem och de står i
centrum. Skadebeteendet och att uppföra sig illa kan utnyttjas
som ett hot- och maktmedel.
Problemet är ensamhet
Ensamhet är en gemensam nämnare för
ungdomar med problem. De vuxna är för ungdomliga för att få
förtroende som ”biktfader”. Massmedias katastrof- och
domedagsstrategi där ständigt nya hot mot framtiden
presenteras, missuppfattas ofta eftersom ungdomarna saknar
referens till hur verkligheten verkligen är. Barnen är ensamma
mot en okänd framtid.
I skolan har lärarkåren stora problem med att definiera sin
roll och drar sig ofta undan i ett försök att skapa en dräglig
arbetsmiljö för dem själva. Många ungdomar avvisas av lärarna
när de har behov av att dumpa sina problem på personer de
känner förtroende för. Många lärare menar att det inte ingår i
deras befattningsbeskrivning att ta emot dessa ungdomar och de
flesta lärare saknar dessutom både utbildning och lämplighet
för att analysera och hantera denna typ av förtroende och
information på ett korrekt sätt.
Vilka faktorer driver flickor och pojkar att till att visa upp
sig framför webkameran inför äldre män och offentligheten? Är
det bara pubertetsrelaterade fantasier eller är det tecken på
grav ensamhet? Kan Internet ersätta en trogen vän?
Verbal misshandel
Det moderna språkbruket leder till
ytterligare press på många. I TV-serier, i dokusåpor, i filmer
och även i TVs underhållningsprogram har en acceptans för ett
rått och grovt språkbruk skapats under de allra senaste åren.
Ingen av producenterna kan föreställa sig hur det känns när
detta språkbruk tillämpas på lokal nivå och riktas av ungdomar
mot andra ungdomar. Ovanpå en redan stor problembörda.
För att göra illa värre, ger SMS, MMS, email och chattsidor
språkmobbarna nya utrymmen att trakassera sina offer. Ett
gammalt amerikanskt ordspråk lyder ”pinnar och stenar kan
bryta mina ben, men bara ord kan få mitt hjärta att brista”.
Pojkar missgynnas
Flickor har fördelen att de är mer
verbalt utvecklade och kan uttrycka sina känslor i ord. För
pojkar är det betydligt svårare eftersom de oftare
kommunicerar fysiskt. Därför är det svårare att komma under
ytan på problem hos pojkar, det tar mycket längre tid och
skadorna hinner bli mycket större än nödvändigt. Pojkar har
även en social press att vara män, med alla förebilder som
finns alltsedan cowboy-filmerna och krigshjältarna. Att bunkra
känslor är vanligt. För dem med ”avvikande” sexuell läggning,
finns stort stöd att finna i deras nätverk.
Medicinering
Det svenska samhället har länge haft
en stark tilltro till medicin och medicinering mot
ungdomspsykiska besvär är dessvärre vanligt. Samtidigt som
vissa barn kan bli hjälpta, ger medicineringen upphov till
mängder av nya problem och frågeställningar för barnet ifråga.
Och att tillvänja ungdomar att kemikalier kan hjälpa dem är en
utmärkt introduktionskurs i drog- och läkemedelsmissbruk.
Stöd. Lugn. Trygghet. Eller rättare
sagt, bristen på det.
Ungdomar som utsatts för övergrepp
eller andra fysiska och psykologiska trauma måste få tid att
landa. Enl. BRIS upplever många ungdomar att det skydd
samhället erbjuder i första hand är gjort för att skydda
vuxna. Därför saknas också det förtroende och förståelse för
sin situation som behövs för att psykologisk vård skall kunna
ge resultat.
Många av de ungdomar som vi tar hand om berättar om sorg,
övergivenhet och delade lojaliteter över att familjen gått i
kras, som ett resultat av att föräldrarna prioriterar sina
egna emotionella behov. Många vuxna uttrycker sig medvetet
eller omedvetet så att barnet känner att skilsmässan är dennes
fel. De blir ofta också ett redskap i konflikten och budbärare
och saknar kraft att ta avstånd från sin ofrivilliga roll.
Barnen saknar en riktig bild av dem själva och har svårt att
förstå sina respektive roller i familjens struktur.
Förtroende och respekt. Eller rättare
sagt, bristen på det.
En av de stora orsakerna till att
problem växer till psykisk ohälsa för ungdomar är att ingen
tar sig tillräcklig tid att lyssna till dem. Ofta vågar de
heller inte uttrycka sina känslor med rädsla för repressalier,
eller att deras berättelser ska försätta dem i en situation
som de inte kommer att kunna hantera. Skolhälsovården, som
tidigare absorberat många av dessa problem, räcker idag inte
till.
Ett annat problem är att inte bli trodd, och den emotionella
skadan av att inte bli trodd kan vara mera skadlig än den
skada som först tillfogades. Den frustration som följer ger
uttryck som aggressivitet, självdestruktivitet och
inåtvändhet.
Många tonåringar väljer att fly. Den trygghet man är i så
desperat behov av, finner man i andra ungdomar eller i lösa
förbindelser med främmande människor. I många fall lyckas
socialvården fånga upp dem och ordna familjehem, men hur
välmenande denna lösning än är och hur goda ambitioner
familjehemmet än erbjuder, har ungdomar med
fosterhemsplacering mycket sämre möjligheter att återfå
normala sociala funktioner. Varför?
Modern teknik löser problem. Men
skapar också nya.
Internet ger barn en kanal ut i
världen. En virtuell ytterdörr de kan stiga ut ur där vuxna
saknar insikt och intresse. Många av de ungdomar som är
(upplever sig som) försummade, kränkta och misshandlade
tillbringar hundratals timmar i den virtuella världen utan
vuxen övervakning. I den virtuella världen finns nya vänner,
fiktiva vänner och spännande kontakter. I den virtuella
världen kan de spela en roll och kanske vara den person de
inte törs vara i skolan. Den virtuella världen kan vara
positiv.
För flickor som skriver mycket kan avreagera sig och få
bekräftelse för sina tankar via Internet. För pojkar handlar
det ofta om att få utlopp för aggressivitet i dataspel. Men i
den virtuella världen lurar också de personer som söker efter
lämpliga offer.
Det är inte ovanligt att pojkar har svårt att återvända till
verkligheten, de blir så absorberade av dataspelsvärlden att
det är ett mycket stort problem som kan ge svår abstinens.
Eftersom denna ungdomens virtuella värld är obekant för de
flesta vuxna upplevs leken som harmlös och ytterst få vuxna
har insikt i den suggestiva och många gånger farliga världen
och kan inte hantera problemet eller dra en gräns utan stora
konflikter.
Vårdmiljö. Som på Finjagården.
Behandling ger resultat. Vi tror att
behandling uppstår som en kombination av vård och miljö. Att
enbart erbjuda ”vård” ger inte effekt, eftersom det är miljön
som ger flera av de grundförutsättningar som behövs för att
uppnå behandling. I vår miljö har vi kvalitetssystem som ser
till att varje behandlingsinsats följs upp.
I ett garage kan man parkera bilen. I en verkstad blir den
reparerad. Det som skiljer garaget från verkstaden är både en
kombination av hårda och mjuka värden. Där garaget erbjuder en
kontrollerande vakt och en betjänt som tar upp betalning,
erbjuder verkstaden kompetenta mekaniker med rätt utrustning.
I vår miljö har vi lagt största vikt vid att lokalerna ska
vara hemlika. Alla indikationer på att vi är en
vårdinstitution är bannlysta. Varje vårdtagare har en egen
behandlingsplan och kvalitetssystemet vi använder följer upp
utvecklingen. Vi mäter mot både CAN och GAF. Och vår stora
styrka är vår emotionella kapacitet där etik står i centrum.
Hur vi möter våra uppdragsgivare och hur vi behandlar ”deras
uppdrag”. Hur vi lyssnar och tar till oss de förtroenden vi
får från vårdtagarna. Hur vi på ett professionellt sätt kan
hålla distans till den sjuke samtidigt som vi kan stödja denne
i läkningsprocessen.
I vår vård har vi personal som är speciellt utvalda för att
passa in i Finjagårdens tankesätt. ”Jourhavande medmänniska”
är en titel som all personal har, oavsett funktion.
Kombinationen av vård och miljö ger behandling i form av
grönterapi, färg&form mm, i samtalsterapi (vi tillämpar DBT
och ESL)
samt i vårt koncept ALMA, att leva med andra.
Kontakta
BRIS och Rädda Barnen.
|
|
Utskriftsvänlig version